Urberg

I urminnes tider det legat just där
Ett mäktigt och orubbligt lugn
En visdom så vidsträckt förskaffad av år
Till slutet kommer bestå

Ett monument över dagen då tingen blev till
Då världen mötte sin vår
Då världshaven bildas, bäckar blev till
Skogar tillika så snår

I urbergets mark dväljs den kraft
Som skapade allt
En blick imot skyn en väldelig syn
Urbergets kraft

Mot dess väldiga massiv allt ter sig så slätt
Stallaktiter i grottor som växa så tätt
De dunkla grottors sköna behag
Ej skådats av människas öga har

Ur marken sig tornar mot himmelshög höjd
Dess oslagna snöklädda topp
De sluttande sidor någon grönska ej när
Då den bitande kylan så ilsket förtär

Nu dagen den nalkas då resan tar slut
Ett skred i dess orörda snö
Det sista att rämna nu falla itu
I en värld ämnad att dö...

I urbregets mark dväljs den kraft
Som skapade allt
En blick imot skyn en väldelig syn
Urbergets kraft...