En Fallen Fader

Blickade upp i natten,
slagen och driven till marken.
Omtöcknad fylld av förbittring,
kunde ej se klart …

Famlade bland tankar,
min själ bedriven.
Urdriven var min broderhälft,
hörde nattens barn …

Hörde nattens barn … mina barn.
Mina barn!

Medan regnet föll svalt,
ekade en förtvivlans sång,
över en fallen fader.
Sorg blev snart till vrede …

Fångad i elden,
ingen väg ut,
hugg, slag och spe,
de band en själ, min vargbroder …

Min vargbroder … broder i blod.
Min vargbroder … broder i blod.

Min vargbroder … broder i blod.
Min vargbroder … broder i blod.

Faller åter ner,
i böljande hav,
medvetandets dunkel,
tidlöst drivande gäck.

Röster av svek,
galdrar som ljuder,
från nidingars mun,
slitande smärtor,
separerad, bunden.

Ett vagt minne, att jag … att jag lyfts upp.
I fjärran dunkel, en elds svaga sus …

Min vargbroder … broder i blod.
Min vargbroder … broder i blod.
Broder i blod …